Ja jösses vilken dag det var igår.
Ringde till en läkare i Västervik, som vårdcentralen här hade sagt att jag skulle, när jag pratade med dem i tisdags, för att få läkarintyg. I Västervik sa de att jag skulle ringa till vårdcentralen här. Sagt och gjort så gör jag det, och sitter och väntar på att de ska ringa tillbaka efter att ha pratat med min läkare här.
Då ringer Västervik och säger att mitt tillstånd är så allvarligt att jag måste komma dit akut och att de måste lägga in mig några dagar. Hjälp!
Eller akut och akut, jag ska komma in nångång under eftermiddagen eller absolut senast tidigt torsdag (idag) morgon. Sen ringer vårdcentralen och jag säger att jag inte behöver nåt läkarintyg för att jag ska till Västervik och läggas in. Cirka fem minuter senare ringer vårdcentralen igen och säger att dem pratat med Västervik och att jag måste komma in på en gång.
Efter mycket om och men så kommer jag och min sambo till akuten i Västervik (jag har inte körkort så min sambo fick gå tidigare från jobbet). På akuten får vi vänta i en kvart, bara en kvart. Det är annars väldigt vanligt att man får vänta i fyra timmar, ofta mer.
En sköterska som för övrigt var grymt brun kollar blodtryck, EKG och lite annat skojsigt. Sen upp till läkaren (som sagt att jag skulle komma in) och gör lite undersökningar där med. Sen pratar vi lite och hon ställer några frågor. Sen säger hon att dem inte kan göra nåt mer och att jag får åka hem igen.
VA? Hem? Jag skulle ju läggas in.
Istället ska dem skicka remiss till ett annat sjukhus där de har de resurser som behövs.

En av mina bästa vänner och typ granne var så söt när jag kom hem igen. Vi skulle ha tagit en fika, men jag var tvungen att avboka iom att jag skulle till Västervik, så hon visste om att jag skulle läggas in och tyckte att det var himla jobbigt. Så fort hon såg mig när jag kom hem så kom hon springande, kastade armarna om mig i en bamsekram, lyfte upp mig och snurrade runt. <3